Lycka(?)

Och nu då?

ElectriXmas kan sammanfattas med orden: bra musik, störigt folk. Jag hade lagt ner en massa tid på utstyrseln, vilket kändes totalt bortkastat. Och även om det förstås var mycket folk har jag sällan känt mig så ensam. Störde mig dessutom på publiken. Var ordentligt drag när Welle:Erdball spelade, men folket var uppenbarligen kvart-i-tre-överförfriskade och uppförde sig som småbarn. (Stackars Alf!) Hade väl uppskattad det mer om jag själv hade haft högre promillehalt. Men nu var jag så trött att jag gick innan extranumret... Så slapp jag alla jobbiga människor.

Är inte helt säker på om det var värt 400 kr. Dock ville jag verkligen se W:E. Det var de som avgjorde saken. Men å andra sidan - om jag inte hade tagit mig dit hade jag haft råd att köpa ett marsvin.

Därför sitter jag nu här ensam med en molande känsla av tomhet. Ska strax gå på välbehövlig djuraffärsterapi och därefter införskaffa lite onyttigheter för att motverka det faktum att jag håller på att tyna bort.

Innovation

Reinfeldt om hur man ska lösa gängkriminaliteten i Skåne:

"Det är väldigt verkningsfullt att gå på de här gruppernas pengar och statussymboler, att ta ifrån dem bilarna, Rolex-klockorna och guldarmbanden. Då tar man bort en del av deras grund för att vara kriminella och framför allt så blir det mindre risk att ungdomar som tittar på dem tycker att de är häftiga."

Okej. Alltså - avlägsna deras penis enlargements och deras kriminella beteende kommer vara som bortblåst, ta-dah! Tänk vad enkelt det kan vara ibland.

(Läs mer i Sydsvenskans artikel)

Speaking of statistics...

Enbart en bråkdel av de som läst kreativa ämnen på högskolenivå har inom ett år arbete inom ett yrke som de är utbildade för, vilket inte är någon överraskning. Något som är desto mer förvånande är att två tredjedelar av de som gått tandteknikerutbildningen står utan jobb ett år efter examen. Detta hade jag verkligen ingen aning om! Känns med andra ord ännu bättre att jag valde bort detta program mot en... kreativ kurs.

Lögn, förbannad lögn och statistik

Fobier är skrämmande

Jag låter hellre ett dussin mexikanska fågelspindlar hoppa hopprep på min mage än att ringa ett viktigt telefonsamtal!

What grinds my gears

Så himla fånigt!

För några veckor beställde jag under samma dag tyg från två olika företag, det ena i norra Tyskland och det andra i England. Frakten från Tyskland kostade 83 kr och frakten från England 84 kr. Båda ordnarna postades under samma vecka. Efterföljande vecka anlände paketet från England. Allt som krävdes var att jag gick till närmaste Hemköp och hämtade ut det. Lätt som en plätt.

Det andra paketet har fortfarande inte kommit fram. DHL - som påstår sig erbjuda snabb och säker leverans - är de som har fått i uppdrag att forsla paketet från norra Tyskland till Malmö, en sträcka som uppenbarligen gör att det dröjer minst ett par veckor av krångel innan det hamnar hos kunden. I motsats till ett ekonomibrev som behandlas av hederliga gamla Posten.

Uppenbarligen ringde DHL-budet på i tisdags men ingen öppnade. Vad konstigt! För vilken vanlig privatperson är inte hemma en tisdag klockan 13.40 liksom? Inte förrän i fredags eftermiddag fick jag ett brev där det stod att budet inte hade kunnat överlämna leveransen. Ett snabbt litet telefonsamtal hade gjort att de inte behövt köra ut i onödan! Men nej, serru. För det där med att ringa innan leverans är nämligen en "tilläggstjänst som måste bokas". Dah! Något av det fånigaste jag hört.

Semester från datorn

...tänkte jag att jag skulle ha igår. Men icke. Eftersom jag ständigt törstar efter onödig och totalt oanvändbar kunskap kunde jag inte låta bli att ladda ner Sveriges kyrkoböcker och bläddrade mig sedan igenom 900 sidor från Västra Hargs församling. Jag hittade två mord, en scharlakansfeberepedemi som dödade en massa barn på 1860-talet och en uppenbart dyslektisk präst som lämnade ett stort hål i historien på grund av sina bläckplumpar.

Happy hamstah!

Sådär. Nu har man blivit ett år äldre igen. Och äntligen har man en ursäkt för att lägga upp den här bilden!

UFO porno!!!!11one

ROFLcopter!

Herr Hybris bortförklarar sig

William Shatner, känd som Captain Kirk i Star Trek, uttalar sig angående det faktum att han inte blev inbjuden till George Tarkeis bröllop.

Undra vad en psykolog hade sagt om hans illa dolda avsky. Han låtsas vara helt oförstående till varför "Sulu" skulle vara avogt inställd till honom.

Kanske för att du är en intolerant, homofobisk, äcklig gubbe som tror att du kan leva på gamla meriter? Har du tänkt på det, Shatner lille?

Snyftgaranti

Obs: SPOILERVARNING! Slutscenen från Dancer in the Dark. Lyckas du inte bli det minsta tårögd av det här är du en psykopat och borde antagligen spärras in.

(Jag tar ej ansvar för förstörd makeup!)

Vuxenpoäng

Jag är för tillfället mitt uppe i jobbsökandet inför våren. Är ingen brådska än, men lika bra att sätta igång tidigt!

Har sökt in till Fashion & Design, en halvfartskurs som kommer att vara på kvällstid. Därmed kommer det förhoppningsvis finnas tid att tjäna ihop lite extra pengar. Om jag har tur kanske jag slipper slösa på återstående CSN-tid. Behöver nämligen lite tid att fundera över vad jag ska bli när jag blir stor. Just nu lutar det antingen åt något kreativt (exempelvis 3D-animatör, något som jag faktiskt precis börjat lära mig men som redan känns helt rätt) eller något "praktiskt" (med andra ord sjuksköterska/barnmorska - som gör att man kan få jobb var som helst, men som innebär vissa kreativa begränsningar).

Idag har en ansökan skickats iväg till IKEA. Förra veckan var jag på anställningsintervju (eller rättare sagt ett minisamtal) på Malmös bästa konditori. Känns jättebra att jag ens blev kallad dit med tanke på hur många det är som verkar ha sökt dit (under det cirka fem minuter korta samtalet jag hade med chefen hann två arbetssökande ringa på hans mobil). Något som var till min nackdel var att jag har haft svårt att få tag på mina tilltänkta referenser. Känns ju inte helt rätt att överlämna ett telefonnummer och "referensen" sedan visar sig ha slutat eller inte ens kommer ihåg mig längre... Lite av ett dilemma alltså!

Har börjat drömma om att avancera från hyresrätt till bostadsrätt - från ensamhet till tvåsamhet :) För att mildra mitt allt intensivare dagdrömmeri om att inreda en lägenhet som ännu inte finns - och som kanske inte kommer att finnas på ett bra tag - håller jag på med att genomföra en mindre make-over av min nuvarande boning. Målet är att introducera lite värme och rosa romantik i mitt tidigare svart-vita liv. Rosa porslinsfigurer, kitschiga färger, gamla foton, sirliga ramar... Art noveau möter popart, ungefär.

Ohios invånare skiljer fakta från fantasi?

Dagdrömmeri

Råkade få syn på den här bilden när jag surfade runt på jakt efter inredningsinspiration.

Snyggaste himmelsängen/sängstommen hittills! Fast som vanligt står priset i vägen för ett eventuellt inköp. 15 000 dollar är lite väl saftigt.

Kontrakt som förtryck

Jag önskar att någon (media till exempel) tog upp det här med att skriva kontrakt. I dessa tider när man blir attackerad av försäljare både på gatan och via telefonen hemma skulle det vara intressant att veta vilka konsumentens rättigheter egentligen är. Försäljarna har uppenbarligen instruerats att ljuga potentiella kunder rätt upp i ansiktet. De gör vad som helst för att få en liten signatur på sina bindande kontrakt utan att bemöda sig med att informera offren om vad de egentligen skriver under. Om den ofrivillige kunden därefter inser sitt misstag och vill upphäva affären viftar storföretagen bara med kontraktet under näsan på dem och plötsligt har konsumenten inga rättigheter alls.

Allt fler företag tycks anamma denna "försäljnings"-metod. Det handlar inte längre om att erbjuda en vara eller en tjänst som är så pass bra att kunden inte kan motstå den, utan nu handlar det i stället om att till vilket pris som helst tvinga kunden till långa bindningstider och höga månadsavgifter som man inte kan bli av med utan att det får rättsliga konsekvenser. De flesta människor vågar inte ifrågasätta kryptiskt formulerade paragrafer utan betalar utan att protestera. Som vanligt blir det låginkomsttagare och lågutbildade som drabbas värst.

Företagen är varken intresserade av varan eller av människan, bara av profiten.

Vad har då bilden ovan med detta att göra, kan man fråga sig? Själv tycker jag att den är en lysande illustration av det ämne som jag här tagit upp. Det är nämligen ett foto från 1934 föreställande en grupp naprapater som alla var medlemmar i samma klubb, närmare bestämt "The Post-Mortem Club". En av denna klubbs regler var att man måste testamentera sitt skelett till klubben. Detta för att inte ens döden skulle hindra en medlem från att missa ett klubbmöte. Den avlidne herrn vid bordets kortända var den dåvarande ordföranden, som hade dött under det gångna året. Må så vara att det hela var något humoristiskt menat (för att inte nämna makabert). Men snacka om bindande kontrakt!

För att återgå till det mer seriösa huvudspåret - min slutsats är att aktivt uppsökande och tillika integritetskränkande försäljning borde förbjudas, och storföretagen borde hindras från att använda kontrakt som vapen mot sina kunder!

Mer fashion smashion

Ännu mer snyggt mode, denna gång av Mother of London. Yummylicious!

Fashion smashion

Wow. H&M kommer göra något de inte gjort på sisådär två tre år - nämligen släppa en kollektion som jag tycker är snygg! Förbannat snygg, till och med.

Idag köpte jag en ELLE-tidning som även den visade sig vara fylld med riktiga godbitar. Frågan är: är det jag som gradvis ändrat åsikt eller har modevärlden äntligen fått min utmärkta klädsmak? ;)

De som ligger bakom H&M:s satsning är japanska Comme des Garçons. Kollektionens volangklänning väcker starka VILL HA!-känslor. Dock är prislappen något avtändande. 2998 kronor gör att jag definitivt inte kommer vara en av dem som kommer slåss om plaggen den 13:e november. Nu när jag har symaskin kan jag ju alltid försöka göra en egen, billigare och mer unik version!

Apropå snyggt mode - svenska designern Bea Szenfeld har en himla skön vintage-inspirerad stil (se bild). Me like!

God journalistik, del 2

Själva innehållet är irrelevant, men det är glädjande att vissa journalister faktiskt granskar nyhetsflödet då och då! [Läs Sydsvenskans artikel]

Om fler granskade vad som verkligen låg bakom alla dessa sensationella rubriker som vi bombarderas med varje dag är jag övertygad om att vi skulle få ett betydligt bättre och humanare medieklimat. För det är ju trots allt sanningen folket vill ha.

Nej, just det - det vill de ju inte. En spektakulär nyhet säljer trots allt mer än den mindre uppseendeväckande sanningen...

God journalistik

Verkar inte behövas mycket för att man ska få kalla sig journalist nu för tiden. Vart har det journalistiska grävandet tagit vägen? Vem Wallraffade senast? Det enda modern media tycks göra är att skrapa lite på ytan, om ens det. Det mesta tycks vara plagierat direkt från något opålitligt internetforum eller taget från Youtube. Är det inte dags att de börjar hitta sina egna nyheter? (Det hade inte heller skadat om de lärde sig stava och använda korrekt grammatik heller - de ska ju trots allt vara utbildade!)

Men det är visst den sortens rapportering som folket vill ha. De vill läsa om toppnyheter såsom "häger sväljer kanin levande". Om Schulmans nya kvinna. (Vem bryr sig om honom och hans kassa internskämt egentligen?!) Om "danskupper" på idol. Om ett kycklinghuvud funnet i en påse med buffalo wings. För det är uppenbarligen sådana ämnen som ligger i allmänhetens intresse.

Fy fan för västvärlden och våra fjuttiga I-landsproblem!

"Vacker konst lindrar smärta"

Enligt en artikel i DN har forskare i Italien kommit fram till ovan nämnda slutsats.

Alltså borde fulhet ha motsatt verkan, en tes som bevisas då jag sveper med blicken över min stökiga lägenhet. Åsynen av det inferno som utgör mitt hem för snarare tankarna till ett osedvanligt kaotiskt Jackson Pollock-verk. Upplevelsen är i det närmaste smärtsam.

Åh, om bara mitt rum vore något i klass med Alphonse Muchas konst...

Miniatyrhundens föregångare?

När jag blir stor...

Jag har ingen aning om vad jag ska bli. Jag vill ägna mig åt något där man kan utnyttja sina förmågor på bästa sätt. Vad det nu skulle vara...

Jag har alltid varit bra på prov som man inte kan förbereda sig inför, typ högskoleprov och Mensa-test. Men vad ska man ha god spatial förmåga till? Jag har inga problem med att dra egna slutsatser och tolka texter, men mitt minne suger. Jag är händig och tycker om att teckna, men har inte tillräckligt med fantasi.

Så vad ska man göra för att få praktisk användning av sina förmågor i kommande studier och yrkesliv?

Vinterkänningar

Så här en liten bit in på hösten börjar jag få lust att dra mig tillbaka under en varm filt, läsa en olidligt spännande roman och dricka vaniljté i skenet från ett stearinljus. Eller sätta mig framför ett bra Star Trek-avsnitt med praliner från en riktig choclateria. Och bara bege mig ut för att erfara något väldigt kulturellt och givande. Kanske en och annan lugn kväll i en ombonad lägenhet i Lund...?

Jag längtar till julen. Om något är fint under julen är det Lilla Torg i Malmö. I alla fall är det så jag minns det. Fast mest av allt längtar jag tillbaka till min barndoms jular - till när jag var 8 år gammal, iklädd en skottrutig finklänning och med ett leende som man bara hade när man var så där barnsligt lycklig.

Men åter till nutiden, eller rättare sagt den snara framtiden. Jag hoppas det snöar i vinter. Så att det blir ett sånt där puderlätt täcke som aldrig blir grått och slaskigt.Att jag kan gå hand i hand med den jag tycker om och känna doften av koriander och saffran från Malmös gamla gator utan att behöva ha oron över framtid och högskolepoäng malande i bakhuvudet.

Kalla kriget?

Själv brukar jag tänka att man alltid kan bli lyckligare än vad man för tillfället är - en devis som bäddar för olycka.

Dream on...

Tycka synd om sig själv är meningslöst.

För lyckligtvis har jag en familj som stöder mig oavsett vad jag gör. Kompisar som man alltid kan ringa och få stöd av. Pengar så det räcker och blir över. Goda framtidsutsikter. Frisk, självständig och oroslös.

Det finns ju så mycket att leva för!

Dagens video

Dagens I-landsproblem

Att gå upp klockan 06.15 för att spela Monkey Ball - det är sådana problem som jag får tampas med nu för tiden. Ibland är livet soft! :)

Taedium vitae?

Nejdå. Här händer det faktiskt saker.

I måndags var jag på återbesök på Käftis och umgicks med ett par trogna comrades innan jag tog mitt pick och pack och gav mig av. Var en skön känsla att lämna lilla isolerade Odontologiska Instutionen bakom sig.

Datakursen drar igång på måndag.

Den nya looken är avklarad. Resultatet blev en lagom synthig sidecut/undercut-mojäng. Jag är i alla fall nöjd med den, men förhoppningsvis behöver inte mina föräldrar utsättas för den...

Känns både spännande och lite oroväckande att inte veta vad som väntar det kommande året. Får helt enkelt vänta och se.

En sak är åtminstone säker: från och med nu ska jag söka efter lycka och inte efter framgång. Amen!

Ny look

Har bestämt mig för att skaffa ny frisyr, närmare bestämt sidecuts. (Njae, inte riktigt som på bilden...) Tycker nämligen att det är dags att tillsätta lite mer synth - och eventuellt cyberlox - i vardagen!

Hösten fixad!

Nu är det klart - struntförnäma Odontologiska fakulteten byts mot nördiga Centrum för teknikstudier. Ska bli förbannat skönt!

Har tagit en titt på schemat och kan lugnt konstatera att det äntligen kommer att finnas tid över för att leva ett vanligt (läs: flexibelt) studentliv. På OD liknade vardagarna mest arbetsdagar med 35-40 schemalagda timmar per vecka under totalt sex terminer. Inte så uppmuntrande med tanke på att man direkt efter examen förväntas fortsätta i samma takt med samma monotona arbete.

En ingångslön på 19 000 per månad efter tre års högskolestudier för ett yrke som man egentligen inte ens behöver en utbildning för att få... Har varit snack om att tandtekniker ska få certifikat, vilket i och för sig hade höjt status och lön, men känns lönlöst att fortsätta utbildningen när man inte vet om och när denna idé blir verklighet.

Kände mig motiverad och såg verkligen fram emot att gå programmet förra hösten. Tyckte att första terminen var rolig och intressant, men nu under vårterminen kändes det inte längre lika bra. För det första hade jag förstås fått inblick i branschen och insett att tandteknik inte är det kärleksfulla hantverk som jag föreställt mig. Istället jobbar de flesta tandtekniker i fabriksliknande lokaler, med väldigt monotona uppgifter och tillverkar tandersättningar på löpande band under ständig tidspress.

För det andra trivdes jag inte med gruppens högstadieattityd. Detta hade varit helt okej om man bara behövde umgås med dem några timmar i veckan. (Då hade man nog inte ens märkt av deras sämre sidor.) Men nu var vi ju tvungna att träffa varandra under flera timmar varje dag, vilket har varit något av en pina med tanke på att jag alltmer insett vilka skitstövlar en del av mina "klasskamrater" är. Med tanke på att de flesta är över 25 borde man tycka att de hunnit mogna sedan grundskolan. Men nej då. Precis som när man var 14 finns det en grupp bestående av de "populära tjejerna" som tror sig vara förmer och som snackar skit om de övriga.
Från början tycks jag ha varit en del av den tidiga versionen av denna grupp.

Under slutet av förra terminen blev jag inbjuden till tentaplugg. Vi var en grupp på ca 6-7 utvalda (de flesta av dem av det slag som tror sig veta allt och som ständigt ska göra sina röster hörda, oavsett om de har något vettigt att säga). I klassen går en tjej som förvisso är väldigt högljudd och pratsam, men som aldrig är tillgjord och som är hur trevlig som helst. Naturligtvis kunde de tentapluggande tjejerna inte låta bli att snacka skit om henne. När jag försvarade tjejen möttes jag av häpen tystnad.

Sedan dess verkar jag på något mystiskt sätt ha degraderats från poppisgruppen. Men lika glad är jag för det med tanke på vilka omogna wannabes de visat sig vara. Däremot känns det ganska nertyngande att behöva veta att man ska behöva umgås med sådana människor dag ut och dag in trots att man lämnat högstadiet för länge sedan. Lyckligtvis fanns det ändå ett par ärliga och opretentiösa människor i klassen som jag kunde ty mig till.

I vilket fall så slipper jag ju den fåniga attityden som rådde på tandteknikerutbildningen nu, yay!

Kroppsförtryck

Nu har jag dragit igång något slags träningschema. Ställde klockan på 06.00 och begav mig ut på en liten joggingruda - med betoning på "liten". Påmindes åter om hur miserabel min form är - jag hann inte jogga mer än ett par hundra meter innan jag var halvdöd av ansträngning. Illa. Önskar att jag hade börjat träna tidigare, mycket tidigare!

Disclaimer

Jag smörar inte - jag är bara för mesig för att säga vad jag egentligen tycker om folk.

Anjelowska suger

Japp, nu är det officiellt - jag är en svag mes. En nia på inskrivningsprovet hjälper inte när man får en etta i styrka. Visste förvisso att min kondition i nuläget är kass, men trodde åtminstone att jag skulle få en två eller trea... Men hoppet är lyckligtvis inte ute - man får nämligen (speciellt om man är tjej) överklaga och göra om den del av mönstringen som man misslyckades med. Med andra ord blir det hårdträning de närmsta månaderna.

Suck. Trots att jag kommer få en ny chans är jag jävligt besviken på mig själv...

Mönstring

På måndag gäller det! Fick inkallningsbrevet så sent som i tisdags så har inte haft särskilt mycket tid för att förbereda mig mentalt, än minde fysiskt. Har minsann inte blivit någon träning på ett bra tag. Är därför mest oroad inför styrke- och konditionstestet. Funderar också på vilka önskemål jag ska ha om jag lyckas ta mig till inskrivningen... Vill jag svettas på en u-båt? Köra pansarvagn? Tanka flygplan? Lyssna på brus i en trång hytt? Sortera papper i finuniform? Finns så mycket att välja mellan!

Perverterade världen

Fick mig precis ett gott skratt. Har ett tidigare blivit erbjuden att posera för "amerikanska sajter", men det här tog priset! Jag blev erbjuden att tjäna 500 kr på att fotas fullt påklädd. Haken? Jag måste posera med ett gipsat ben och kryckor. Uppenbarligen finns det folk som är beredda att betala för att få glo på bilder föreställande kvinnor med bandagerade ben! Crutch pics kallas det visst - troligen en form av fotfetischism. Känns förvisso som lättförtjänta pengar. Men... Med tanke på målgruppen (vad är det egentligen för människor som tänder på sånt?) är jag inte så sugen.

Konsten att uppnå maximal QOL-nivå

Gah, har plötsligt drabbats av beslutsvånda! Känner att jag inte vill följa den enkla, raka vägen längre. Känns som att jag ännu inte nått den punkt i livet då jag kan finna mig i att ha framtiden utstakad i form av ett monotont yrke. Åtminstone inte utan att ha uträttat något först!

Det är inte så att jag har något emot att ha ett bestämt (och realistiskt) mål, snarare är det så att jag vill ha möjlighet att realisera några av mina drömmar (ursäkta klyschan) innan jag slår mig till ro och accepterar en eventuellt medioker tillvaro.

Den nuvarande beslutsvåndan beror på att jag inte vet hur jag ska gå till väga för att genomföra detta. Det enda jag med säkerhet vet i detta läge är att jag någon gång under min livstid vill: A) jobba/plugga utomlands, B) göra lumpen, C) skaffa ett stimulerande jobb.
Eventuellt räcker det med att göra ett av alternativen för att jag ska känna mig nöjd. Kanske kommer de övriga alternativen då att tas bort och nya läggas till. Eller så måste jag kombinera samtliga.

Vem vet? Inte jag i alla fall.

Saker man kan göra...

...istället för att plugga:

> Titta på Midsomer Murders
> Gå in på helgon.net, MySpace och Facebook minst en gång i kvarten
> Förundras över hur många ljud som kan komma ur V-Ampen
> Pilla med elledningar
> Upptäcka ny musik och bli kär i en ny låt (t ex Apoptygma Berzerk - Cambodia)
> Drömma om sedan länge svunna tider
> Läsa dåliga böcker
> Vika papperstranor
> Äta superstark curry (med ätpinnar, naturligtvis!)
> Kolla på uniformer på nätet
> Öva på EBM-dans

Med andra ord kunde jag ha pluggat mer. Men det ska nog gå bra ändå. Kanske.

Har för övrigt fått pliktverkets brev och gjort lämplighetsundersökningen. Så nu är det bara att vänta lite till...

Men are from Mars, women are from Venus

...men vissa kommer från Motala.

Män i uniform: Manfred von Richthofen (1892-1918)

Min halvfärdiga tolkning av Manfred von Richthofen, det tyska flygaresset känt som Röde Baronen. Suck, snacka om karl för sin uniform!
(Ursäkta känslan av fotostatkopia - mitt bildredigeringsprogram suger!)

Lack? Ja tack!

Tänkte beställa de här byxorna redan i höstas, men det är först nu som de är på väg. Me like-ee! (Bild: Odium Clothing)

Doin' the omoralisk schlagerfestival

Så var det åter dags för den årliga traditionen där Sverige favorittippas och sedan faller platt som en pannkaka.

Hela familjer sitter och gråter hemma i stugorna och arga röster om "telefonfusk" och "grannröster" gör sig hörda. I tidningarna kan man läsa om hur artisten gråtande lämnar arenan och självutnämnda schlagerexperter lägger fram sina konspirationsteorier.

År efter år upprepas detta fenomen. Och varje år tycks alla bli lika förvånade.
Hela svenska folket tar en ESC-förlust alldeles för hårt. Obegripligt tycker jag. Det spelar ju ingen roll om man kommer på andra eller 18:e plats - det enda som är av betydelse är om man vinner eller ej. Med andra ord är det meningslöst att vara dålig förlorare.

Att smutskasta Perelli leder heller ingen vart. Må så vara att hon är en skicklig artist och sångerska, men hon stack knappast ut. Särskilt som hon var tvungen att kämpa mot två eller tre andra kopior i silverfodral. Saken blir inte heller bättre av att stackaren ser så där plastic fantastic ut.

Tycker att det vinnande bidraget var riktigt intetsägande. Men å andra sidan kan jag inte påminna mig om att mina favoritbidrag någonsin vunnit ESC...

Får nog säga att Björn Gustafssons "kupp" var höjdpunkten på kvällen. Vanligtvis tycker jag att han är en fånigt överskattad komiker, men i lördags kväll blev jag definitivt charmad av hans fejkat nervösa och bortkomna uppenbarelse. Hans "Hola, Belgrade!" och "a-a-nd ten points go to Bo-bosnia-He-herch-herzegovina" fick mig att gapskratta. Förutom att vara rolig var han dessutom en skön kontrast mot de andra ländernas överstajlade och sötsliskiga (läs: rövslickande) representanter.

Video: Alice in Remixland

Vintage

Mina mest värderade fynd: uniformsjacka från Weekday (vintage), svart/röd klänning från UFF och farmors gamla skinnhandskar.

Uppdrag: mumsig

I fredags blev jag äntligen färdig med den här lilla rackaren. Efter ett antal timmars förarbete skulle den passas in på vår simulerade patient Oskar. Protesen satt... som ett skruvstäd. Med andra ord inte optimalt, men det fick fungera ändå. Skinande blank var den i alla fall! Lyckligtvis är Oskar av den sort som alltid gapar stort och aldrig klagar.

Defining beauty: Clara Bow (1905-1965)

Amerikansk stumfilmsskådespelerska som slog igenom under 20-talet. Hennes uppväxt var dock allt annat än idyllisk.

Thank God It's Friday!

Eller inte. Imorgon är det snarare dags att uträtta t-tekniska underverk. *Gulp!*

Kavallerist - javisst!

Middagsunderhållning under första världskriget.

I väntan på framtiden

Äsch, tror jag skiter i den obligatoriska tentapaniken den här terminen. Det finns ändå så många som klagar. Är inte lönt att stämma in i oh-my-god-det-är-tenta!-kören.

Väntar just nu med spänning på pliktverkets brev. Gah, varför ska det ta så lång tid? Jag vill ha det nu! Har nämligen bestämt mig för att (om möjligt) göra lumpen. Har funderat på det ända sedan jag gick på försvarets sommarskolor i högstadiet. Eller egentligen tidigare än så. När jag var sådär fyra fem år ville jag bli "militärkatt"(!).
I alla fall är det är först nu som det har passat att anmäla sig. Skulle vara perfekt om jag fick rycka in i början av nästa år. Vill ju inte vänta tills det är för sent heller...

Förresten - om jag mot förmodan skulle misslyckas med tentan kan jag ju i så fall alltid satsa på en karriär inom militären ;)