Doin' the omoralisk schlagerfestival

Så var det åter dags för den årliga traditionen där Sverige favorittippas och sedan faller platt som en pannkaka.

Hela familjer sitter och gråter hemma i stugorna och arga röster om "telefonfusk" och "grannröster" gör sig hörda. I tidningarna kan man läsa om hur artisten gråtande lämnar arenan och självutnämnda schlagerexperter lägger fram sina konspirationsteorier.

År efter år upprepas detta fenomen. Och varje år tycks alla bli lika förvånade.
Hela svenska folket tar en ESC-förlust alldeles för hårt. Obegripligt tycker jag. Det spelar ju ingen roll om man kommer på andra eller 18:e plats - det enda som är av betydelse är om man vinner eller ej. Med andra ord är det meningslöst att vara dålig förlorare.

Att smutskasta Perelli leder heller ingen vart. Må så vara att hon är en skicklig artist och sångerska, men hon stack knappast ut. Särskilt som hon var tvungen att kämpa mot två eller tre andra kopior i silverfodral. Saken blir inte heller bättre av att stackaren ser så där plastic fantastic ut.

Tycker att det vinnande bidraget var riktigt intetsägande. Men å andra sidan kan jag inte påminna mig om att mina favoritbidrag någonsin vunnit ESC...

Får nog säga att Björn Gustafssons "kupp" var höjdpunkten på kvällen. Vanligtvis tycker jag att han är en fånigt överskattad komiker, men i lördags kväll blev jag definitivt charmad av hans fejkat nervösa och bortkomna uppenbarelse. Hans "Hola, Belgrade!" och "a-a-nd ten points go to Bo-bosnia-He-herch-herzegovina" fick mig att gapskratta. Förutom att vara rolig var han dessutom en skön kontrast mot de andra ländernas överstajlade och sötsliskiga (läs: rövslickande) representanter.